1921 – 1922


Nationernas förbund behandlade frågan ur såväl juridisk som politisk synvinkel. Förbundet tillsatte en juristkommission som fick i uppdrag att definiera öarnas juridiska ställning och samtidigt utreda om det handlade om en intern finländsk angelägenhet eller en fråga som borde behandlas internationellt. Det gällde även att ta ställning till 1856 års avtal om demilitarisering: hur borde det tolkas och tillämpas i det nya läget? Därtill utsågs en separat kommission av rapportörer som skulle undersöka de lokala förhållandena; den besökte också de båda länderna.Då juristkommissionen publicerade sin rapport ökade förhoppningarna på svenskt håll; i Finland blev de politiska kretsarna skrämda. Kommissionen anammade den hållning som Sverige och ålänningarna marknadsfört: att Finland i det skede då landet blev självständigt varit en stat som höll på att bildas, inte en fortsättning på det autonoma Finland. Åland var en från Finland separat enhet, vars folk, dvs. ålänningarna, i ett sådant brytningsskede hade rätt att ge utlopp för sin önskan om förändring. Också bilden av den tidigare utvecklingen höll sig till det svenska synsättet: Åland hade varit en del av Svea rike till år 1809 då det ”övergick med Finland” i Rysslands ägo.Rapportörerna var dock av helt annan mening och deras åsikt var slutligen den som vägde tyngre i vågskålen. Enligt dem var det självständiga Finland en fortsättning på det autonoma Finland och någon skillnad mellan Finlands och Ålands anslutning till Ryssland hade inte förelegat år 1809. Att öarna hade hört till Finland fr.o.m. år 1809 var i varje fall det viktigaste. Då Finland erkänts av andra stater de jure hade det skett i enlighet med storfurstendömets definitioner. Dessutom hade Åland också under den svenska tiden administrerats från Åbo.

Konferensen om Ålands neutralisering. Foto: Atlantic. Museiverket.

Konferensen om Ålands neutralisering. Foto: Atlantic. Museiverket.

Slutresultatet var en besvikelse för Sverige och ålänningarna. I svenska diplomatkretsar undrade man om rapportörerna stannat för en lösning i Finlands favör därför att Sverige uppfört sig alltför väl. Man visste att Sverige inte skulle ta till vapen om beslutet skulle visa sig oförmånligt för landet. Lika säker kunde man kanske inte vara på den nya och ännu instabila staten Finlands reaktion. Mer avgörande var troligen den allmänna obenägenheten att radikalt förändra det rådande läget – samt geografin, som utnyttjats då Finland planlade rapportörernas rutt till sjöss. Mellan det finska fastlandet och Åland hade man hela tiden hållit sig inomskärs, medan man under färden från Åland till Sverige oundvikligen måste färdas över vida öppna vatten.

Finland förpliktades dock samtidigt att bevilja Åland långtgående självstyrelse. Svenskans ställning som landskapets enda förvaltningsspråk fastslogs och då fastställandet av hembygdsrätt överläts åt öborna blev det i praktiken omöjligt att ändra det rådande läget – särskilt som man visste att Åland skulle kunna åberopa de internationella garantier som man samtidigt stadgat om.

Nationernas Förbund behandlar Ålandsfrågan 27.6.1921. Foto F Rackwitz (i en publikation av Daamens). Museiverket.

Nationernas Förbund behandlar Ålandsfrågan 27.6.1921. Foto F Rackwitz (i en publikation av Daamens). Museiverket.

Den åländska självstyrelsens omfattning och landskapets totala svenskspråkighet var svårsmälta för mången finsk nationalist som upplevde att de finskspråkiga i praktiken inte hade några som helst rättigheter på Åland. Slutresultatet blev dock godkänt med långa tänder, eftersom ett förkastande skulle ha äventyrat Finlands fortsatta överhöghet över ögruppen. Det skulle också ha skadat Finlands internationella rykte bland de länder som var livsviktiga för den unga staten. De bestämmelser som antogs 1921–22 kom dessutom inte längre som något nytt; redan år 1920 hade s.g.s. samma beviljats.

Nationernas förbund fattade också ett beslut om demilitarisering och neutralisering av Åland. Öarna skulle inte heller i fortsättningen få befästas; i det avseendet förblev praxis från 1856 års avtal i kraft. Tidstypiskt nog inbjöds inte det geografiskt närbelägna Sovjet-Ryssland att sälla sig till de länder som undertecknade avtalet. Sovjet-Ryssland uppfattade dessutom i detta skede förbundet som en fiende.

På Åland mottogs NF:s beslut med bitterhet. Självstyrelse var inte det man eftersträvat. Först efter en lång tid skulle självstyrelsen kunna framstå som något positivt. Å andra sidan erbjöd den, på lång sikt, möjligheter som ännu skulle visa sig vara av stor betydelse.

1. Skriv en kort resumé om innehållet du läst.

2. Räkna upp med franska streck de saker som understödde Sveriges åsikt. Vilka understödde Finlands?

3. Vad anses i detta sammanhang med det autonoma Finland? Var det självständiga Finland en fortsättning till autonomin enligt din åsikt?

4. Vilka detaljer och rättigheter ingår i Ålands självstyrelse?

5.Analysera bilden bakom länken:

Rackwitz, F. & Daamens, K. Ålandsfrågan behandlas på Nationernas förbund 27.6.1921

a) Vad ser du, vilka finns på bilden och varför?

b) Beskriv kort atmosfären i bilden, diskussionens art och stämning.

6. Utvärdera ditt eget arbete: Vad lärde du? Kunde du ha fokuserat dig mera på någonting? Vad gjorde du speciellt noggrant?

Skip to content