1918


Vid tiden för det finska inbördeskrigets utbrott tävlade flera aktörer om det militära herraväldet över öarna. Där var den ryska militären fortfarande talrik, och fylld av en revolutionär anda som ansågs som en fara för invånarna. Då de röda tog makten i södra Finland förblev Åland i ryska händer, men en vit militär kår om ca 500 man tog sig via skärgården till fasta Åland för att ta ögruppen i besittning. Också Åland verkade vara på väg att dras in i det pågående inbördeskriget.
Ryska bolsjeviker vid Villa Miramar i Mariehamn år 1918. Museiverket.

Ryska bolsjeviker vid Villa Miramar i Mariehamn år 1918. Museiverket.

I det läget bemannade Sverige stegvis öarna från den 13 februari, enligt egen utsaga som en humanitär åtgärd för att förhindra strider. Sverige hade indirekt förbundit sig att stöda öbornas strävan att lösgöra sig från Finland redan den 3 februari då en åländsk delegation beviljats audiens hos konung Gustaf V, statsminister Nils Edén och utrikesminister Johannes Hellner. Den svenska pressen såg besättandet av Åland som en åtgärd för att rädda ålänningarna från skräckvälde och förhärjande inbördeskrig, men samtidigt hade Sverige klart föresatt sig att ansluta öarna till sitt territorium. Den revolutionära andan bland ryssar och rödgardister uppfattades verkligen som ett hot mot ålänningarna, men samtidigt tycktes kaoset i Ryssland och det faktum att Finland blivit självständigt erbjuda ett tillfälle att avlägsna ett strategiskt hot för gott – enligt en bekant fras var ju Åland en pistol riktad mot Stockholms tinning.

Vy från tyskarnas landstigning i Eckerö på Åland. Museiverket.

Vy från tyskarnas landstigning i Eckerö på Åland. Museiverket.

Det officiella Finland uppfattade den svenska landstigningen som en kränkning av landets suveränitet, särskilt som Sverige inte anhållit om tillstånd av Finland, varför man misstänkte att Sveriges egentliga avsikt var att tillvälla sig öarna. Det uppfattades också som sårande att svenskarna under förhandlingar tog ryskt parti och till slut avväpnade den vita expeditionskår som var laglig regeringstrupp. Till råga på allt upplevde kåren att den segrat i de strider som förts mot ryssar och nyanlända rödgardister i Godby den 17 och 19 februari, vilket tagits ifrån dem genom Sveriges ”förmedling”. Ur öbornas synvinkel sett var den svenska interventionen ändå ytterst välkommen, eftersom den stödde deras krav att få ansluta sig till Sverige.

Svenskarna tvingades dock snart ge vika. Tyskland skickade egna trupper till öarna, som i praktiken var därefter i tyska händer. Sverige ville inte stöta sig i frågan med en stormakt och inte heller på något som helst sätt dras in i världskrigets konstellationer. Svenskarna och ålänningarna tycktes förlora greppet om det gemensamma målet sedan de vita segrat i det finska inbördeskriget och gått in för en utrikespolitik och militär linje som stod så nära Tyskland som möjligt. Sverige drog till slut bort sina trupper från Åland samma dag som Mannerheim höll segerparad i Helsingfors.

I Finland hade man dock blivit medveten om hotet att gå miste om öarna, och argumenten varför de borde förbli en del av Finland formulerades under år 1918. Enligt dem hade Åland historiskt alltid hört till Finland, vilket enligt Finland erkänts internationellt både i praktiken och i rättsligt hänseende. Åland hade ju 1809 anslutits till Ryssland med det övriga Finland, och då Finlands självständighet erkändes hade ingen – inte heller Sverige – framfört några reservationer beträffande landets gränser.

Sverige och ålänningarna tolkade däremot saken så att Åland inte anslutits till Ryssland som en del av Finland, utan att båda anslutits separat till Ryssland. Huvudargumentet för anslutning till Sverige var ålänningarnas egen vilja, som de tydligt gett uttryck för. Argumenten av militärstrategisk eller politisk karaktär förblev i regel outtalade; de kunde tydligen uppfattas som alltför erövringslystna.

För Finland var Åland år 1918 ändå ett litet problem, eftersom Sverige inte kunde framföra vidare krav så länge världskriget pågick och Tyskland tycktes starkt. Då världskriget upphörde förändrades läget.

1. Skriv en kort resumé om innehållet du läst.

2. Förklara med egna ord vad som avses med följande begrepp i detta sammanhang:

a) humanitär?

b) intervention?

3. Vad var Finlands officiella ståndpunkt på Sveriges ockupation av Åland?

4. Vad ansåg ålänningarna?

5. Tänka på och begrunda motiveringarna till

a) svenskarnas,

b) finländarnas och

c) ålänningarnas synpunkter på Ålands öde.

Hur kan de olika ståndpunkterna motiveras?

Du kan använda följande källor som hjälp:

Ålandsfrågan och svenska tidningar (Iltalehti, 12.06.1920, nr 133, s. 1.)

Ålandsfrågan (Aamulehti, 08.06.1920, nr 129, s. 1) 

6. Utvärdera ditt eget arbete: Vad lärde du? Kunde du ha fokuserat dig mera på någonting? Vad gjorde du speciellt noggrant?

Galleri

Soldater från den tyska Ålandsexpeditionen.

Soldater från den tyska Ålandsexpeditionen på ett pansarfartygs däck 1918. Museiverket.

Svenska lantvärnsmän.

Svenska lantvärnsmän i Frebbenby folkskola på Åland. Museiverket.

En internationell kommitté.

En internationell kommitté som samlats på Åland för att behandla minröjningen på Östersjön. Museiverket

Skip to content